Dem tre perspektiven som får en att ifrågasätta vårat samhälle.
Att vara liten idag är inte alltid så lätt. Idag ska det finnas diagnoser på allt, och behöver ett barn ha extra hjälp av någon anledning så behöver diagnosen fastställas först. Ingenting ska gå enkelt och smärtfritt. Vi har kommit långt i våran utveckling och samtidigt tycker jag att det blir väldigt tydligt att det är en bra bit kvar att gå innan vi når fram till något som fungerar för alla barn oavsett svårigheter i livet.
Det är inte helt ovanligt att man är uppväxt i tuffa hemma förhållanden, eller att barn blir utdömd för att ha till exempel adhd eller möjligtvis båda delarna tillsammans. Men det jag tänker då är att måste det vara något dåligt med att ha adhd? Vad jag vet så är en hel del av våra mest framgångsrika människor kända för att ha adhd och att det är deras stora drivkraft med den så kallade extra växeln de kan lägga i som vi "vanliga" människor inte har.
Behövs verkligen diagnosen till det idag? Kan man inte leva ett helt liv utan att få en diagnos och att det räcker med att konstatera vad varje person behöver träna lite extra på? För vi alla har ju saker vi måste träna på med eller utan en diagnos. Jag har en hel drös med människor omkring mig med den fantastiska diagnosen, det är väldigt intressant att jämföra deras uppväxt och vad de har stött på för hinder efter vägen pågrund utav den eller så kanske det är ett sammanträffande. Men när det kommer till förskolebarn och miljön de barnen vistas i så skulle jag säga att det absolut flesta gånger måste räcka med att fokusera på miljön runtomkring dem för att underlätta deras tillvaro och att låta allas egna individ få styra hur dagarna ska se ut och inte ett schema som måste vara på en specifikt sätt. Jag har läst om Nilhoms (2005, specialpedagogik) grundläggande perspektiv som är traditionellt perspektiv, alternativt perspektiv och dilemma perspektivet. Att läsa om dessa tre och sätta in det i verkliga problem som finnas där ute idag gör mig alldeles mörkrädd! Skulle vi gå efter det traditionella perspektivet så skulle det vara barnets eget fel, eget problem som vi måste försöka "fixa" till så barnet ifråga kan gå i den vanliga barngruppen, allting ska normaliseras och vi är tillbaka i landet lagom igen. Sverige är ju känd för sina smeknamn som landet lagom eller landet mellanmjölk, till all rätt! Då det nästan är livsfaligt i detta land att vara lite annorlunda, sen kan man ju ifrågasätta vad som är annorlunda också och vem som avgör vad som är normalt men det går vi inte in på nu.
Utan vi tittar vidare på dessa perspektiv istället!
Det vi har sen är det alternativa perspektivet, där har vi miljön och jag älskar att lyssna till det ordet! Det är miljön runt omkring barnen som måste ändras såklart! vi måste tänka! göra en lärorik, lekfull och härlig miljö till dem, som bjuder in till allt man kan vilja göra och samtidigt ger ett lugn för det barnet som kan bli lite mer uppjagat och stressat.
Och det tredje, dilemma perspektivet som är en blandning av dem båda ovanför, där man vill få de bästa delarna av två världar. Det perspektivet utgår ifrån att alla barn ska kunna ha samma vardag men att varje barn har sin alldeles egna inviduella plan vilket låter ju alldeles utmärkt. MEN det svåra där är ju att det inte alltid är så lätt att lösa som man skulle vilja alla gånger.
Men som Magnus Weideskog (2010) sjunger in en låt jag hittat på youtube, du är underbar precis som du är! med eller utan en diagnos.
